Le och det löser sig

Det är en gåva att få vara frisk. Det är något jag tänkt på under den här
vidriga veckan. Aldrig har jag kännt mig så hjälplös och eländig som jag har
gjort på senaste tiden.
Fråga inte hur jag varit sjuk för det vet jag ärligt talat inte. Allt har kännts fel och
konstigt och idag är första dagen jag ätit frukost och mått bra efteråt på 11 dagar.
Det har varit en konstig vecka med mycket, mycket, mycket känslor. Känns som jag
tänkt igenom allt som går att tänka på.
Finns saker jag gjort som jag inte minns och det är hemskt, folk har varit oroliga
över att inte vetat och det har jag också varit.

Innan jag åkte på semester skrev Jennybabe i sin blogg:
Min fina söta kanariefågel har flugit till sin ö.
Hoppas du får mysiga två veckor där! Saknar dig redan..

Den lättaste förklaringen är nog att den söta kanariefågeln flög rakt in i en glasruta,
allt blev svart och den söta lilla kanariefågeln mådde väldigt väldigt dåligt.....
Men den söta kanariefågeln är envis och efter fyra dagar nerbäddad under en filt och
med ett par enastående underbara föäldrar stäckte den söta kanariefågeln på vingarna
och kände hur de fylldes med liv i lungorna.
Den söta lilla kanariefågeln har varit mycket rädd och försökt att hålla sig borta från att prata med folk
eftersom frågan "vad sa jag till dig?" kändes så dum att ställa efteråt.
Men nu sitter jag här, med ett leende på läpparna och börjar känna mig som mig själv igen.

Är så otroligt glad att jag mår bättre. Det hade jag troligen inte gjort utan älskade mamma och pappa, jennie, jenny och marlena som skickat sms, ringt, mailat och frågat hur jag mår.
Att känna att folk bryr sig det är viktigt, det är en känsla som alla förtjänar att känna.