Le och det löser sig

Dokumentär om adoption idag, jag får gåshud när jag såg barnen till en av familjerna när de sprang runt i huset, deras tindrande ögon när de räknade på svenska. Åh, lycka. Åh, längtan. Dokumentären handlade om ett homosexuellt par som ville adoptera också, det förstörde myskänslan och jag blev bara sur och vresig. Det finns så otroligt många barn i världen som far illa och bor på barnhem utan att komma till ett par bra föräldrar, varför i hela fridens namn ska då inte två underbara män på vara pappor till dessa underbara barn? Nej nej, låt dem bo på barnhem eller på gatan, få en trasig uppväxt istället för ett tryggt hem hos två noga granskade föräldrar. Kommungubbarna vänder ju ut och in på deras liv innan de över huvud taget är godkända att adoptera, vad är det för värld vi lever i?! Jag blir så rackarns arg och ledsen.