Le och det löser sig

Ibland kan jag stanna upp, se på mig själv utifrån, fundera
vad jag gör med livet och vad jag verkligen vill göra med livet.
Igår var en sådan dag, mest hela dagen funderade jag över sommaren
som gått. Hur tiden stått stilla och hur jag på alla sätt och vis inte alls
varit mig själv. Trivs inte med mitt liv när jag inte känner igen mitt rätta jag,
inte alls. Nu börjar det så sakteliga ordna upp sig och jag kan känna
att jag är precis sådär nöjd med tillvaron som jag brukade vara.

Jag har skrattat och lett men leendet har varit så långt ifrån äkta det någonsin
kan bli. Jag har sagt att jag mått bra fast jag inte gjort det, jag har lovat att äta
men struntat i det, jag har suttit timmar i ensamhet och tittat in i väggen utan
att komma fram till något. Jag har gråtit i telefonen när jag pratat med folk som
står mig riktigt nära, jag har gråtit tårar som inte finns.

Men nu sitter jag här igen, på väg upp ur gropen och får ofta höra att mitt leende
smittar och att jag alltid är så glad. Nu är det äkta glädje och lycka.
Är det något jag inte kunde innan så är det att vara arg, det kan jag nu och tyvärr
får jag alltför ofta öva på det.

Låt mig andas, släpp taget och gå vidare. Det blir aldrig vi igen, så är det bara.

Så som jag ler nu ska jag alltid le. Nu är det slut på tårar, ska jag gråta nu ska det vara
av lycka.